Kópakonan

Vår dag på Kalsoy blev en riktigt lugn och skön dag. Efter vi hade besökt Trøllanes och vandrat upp till fyren var vi alla sugna på lunch. Eftersom vi är här i september så finns det inte många ställen att äta på. Det gör det nog inte under sommarmånaderna heller men då verkar det i alla fall finnas något kafé på ön. Vi hade dock matsäck med oss så vi körde vidare mot Mikladalur och där åt vi vår matsäck med utsikt över havet. Sedan var det dags att leta reda på Kópakonan, sälkvinnan, som står nere på stranden. För att komma ner till stranden behöver man gå ner för några uppsättningar trappor men det tar max 10 minuter att ta sig ner för dem. Halvvägs ner finns en kikare där man kan se Kópakonan om vädret är för dåligt för att gå ner till stranden eller om trapporna är för jobbiga.

Legenden om Kópakonan

Legenden säger att sälar är människor som drunknat i havet. En gång om året träffas de på stranden vid Mikladalur och tar av sig sina sälskinn. För en natt blir de människor igen och dansar tillsammans på stranden. En ung man från Mikladalur gömmer sig bakom en klippa den här speciella natten för att se sälarna bli människor. Han får då se en mycket vacker kvinna träda fram ur ett sälskinn. Han blir genast förälskad och stjäl hennes skinn för att hon inte ska kunna bli säl och simma ut i havet igen.

När morgonen gryr letar kvinnan förgäves efter sitt skinn. Hon hittar till slut mannen och ber att få sitt skinn tillbaka men mannen vägrar ge det till henne. Han låser istället in det i sitt hus och tar sälkvinnan till sin fru. En dag, när flera år har gått, glömmer han att ta med sig nyckeln till skåpet där skinnet är inlåst när han ger sig ut för att fiska. Kópakonan hittar nyckeln och tar genast på sig sitt skinn och simmar tillbaka ut i havet där hennes sälmake troget väntar på henne.

Mannen från Mikladalur bestämmer sig för att bege sig till sälgrottan för att döda sälarna. Natten innan kommer sälkvinnan till honom i drömmen och ber honom skona hennes sälman och barn. Men mannen från Mikladalur dödar alla sälar som finns i grottan och äter även upp Kópakonans man och barn. Då uttalar sälkvinnan en förbannelse över alla män i Mikladalur. Männen kommer i fortsättningen att dö på havet eller störta ner från klippor. Lika många män som det skulle behövas för att räcka runt hela Kalsoy, om de håller varandra i händerna, ska dö innan hon har fått sin hämnd.

De karga klipporna, vattnet och bergen som bakgrund gör det här till en väldigt vacker plats. Och precis ute vid havet så står hon då, Kópakonan. Statyn är en av de mäktigaste jag har sett, med tanke på platsen hon står på och den dramatiska naturen som omger henne.