På road trip i Normandie – i skuggan av andra världskriget.

Jag har alltid varit intresserad av historia och när chansen att besöka Normandie dök upp så var jag inte sen att ta den och se till att lägga upp en rutt för att besöka några av platserna som hade stor betydelse för världens framtid i början av juni 1944. Om någon behöver friska upp minnet lite så var det den 6 juni 1944 som de allierade landsteg på olika stränder i Normandie för att först befria Frankrike men i förlängningen också hela västra Europa. Det var en gemensam operation som hade kodnamn “Operation overlord”. Många unga män på båda sidor fick sätta livet till på Frankrikes stränder och landsbygd under de 100 dagar som befrielsen av Frankrike tog. Det finns mängder av spår av både första och andra världskriget där i norra Frankrike och nästan alla små byar har ett minnesmärke över stupade under krigen.

Vi besökte Normandie en dag i början av november. Jag gissar att högsäsongen infaller under sommaren främst så för oss var det inte svårt att hitta parkeringsplatser eller få biljetter till museum. Däremot kan jag tänka mig att det kan vara riktigt fullt med turister under sommarmånaderna och att det då blir trångt på de smala vägarna i Normandie. Det är både lätt och svårt att tänka sig att det utkämpats blodiga slag bland de sömniga byarna vi kör förbi på den franska landsbygden. Lätt för att jag läst så många berättelser som utspelar sig där och svårt för att det när vi besöker området är folktomt, tyst och fridfullt.

Caen Normandy memorial

Vi börjar dagen i Caen där vi sovit på hotell. I Caen finns ett museum som heter “Caen – Normandie memorial”. Vi besökte det här museet på eftermiddagen, dagen innan och det var bra eftersom det är ett stort museum med mycket information och det hade blivit för mastigt att besöka alla de andra platserna samma dag.

Museet är bra och speciellt för de som vill lära sig mer om händelserna som ledde fram till kriget och om kriget i stort. Det är intressant men det finns väldigt mycket information. Vi hyrde en ljudguide på engelska och det var verkligen bra. Då kunde vi gå i egen takt och lyssna på det viktigaste. Om man vill lyssna på allt och gå igenom hela museet tar det 2-4 timmar. Det var alldeles för långt för att vår 11-åring och 14-åring skulle hålla intresset uppe.

En mindre del av museet är tillägnad D-dagen och vad som hände på de olika stränderna. Där finns ingen ljudguidning men det finns en film med autentiskt material som visas i en biosalong. Den visades var trettionde minut och varade i 20 minuter. Den var intressant men för läskig för vår 11-åring så hon och jag fick gå ut efter en stund. Filmen visades på franska med engelsk textning.

Är man det minsta intresserad av historia så är museets butik absolut värd ett besök. Mycket är på franska men det finns många böcker även på engelska. Vi köpte en bok som var bra som beskrev många av stränderna och platserna som bör besökas. Även den här boken på samma tema verkar populär och användbar.

Amerikanska krigskyrkogården vid Omaha beach

När vi kommer till den amerikanska krigskyrkogården är den full av bilar på parkeringen trots att det är tidig november. Det står även många husbilar på en angränsande parkering. Besökscentret är stängt men det är många familjer som promenerar på kyrkogården bland raderna av enkla, vita kors och enstaka vita stjärnor. Kristendom och judendom var de enda religionerna som var accepterade i USA under den här perioden och därför har alla gravar ett kors eller en davidsstjärna. De står i prydliga rader som ser ut att sträcka sig hur långt som helst åt alla håll. Vid några av korsen ligger en krans eller en enkel blomma.

Efter krigsslutet fick anhöriga till de stupade välja om kvarlevorna skulle begravas i Frankrike eller föras hem till USA för begravning. Cirka en tredjedel valde att deras anhöriga skulle ha sin sista viloplats i Frankrike på kullen med utsikt över Omaha beach. På kyrkogården finns också ett kapell med ett kors, en davidsstjärna och symbolerna för alfa och omega som får symbolisera alla religioner eftersom fler religioner nu erkänns.

Den amerikanska kyrkogården är belägen på en höjd med utsikt över Omaha beach där flera tusen amerikanska soldater förlorade sina liv 1944. Över 1 miljon människor besöker kyrkogården “Cimetière américain de Colleville-sur-Mer” varje år och totalt är nästan 9400 människor begravda där. Bland annat fyra kvinnor, 45 brödrapar och en far och hans son. De mest kända som vilar här är president Theodore Roosevelts söner, Theodore Jr och Quentin som dog i varsitt världskrig.

På en del av korsen står “Here rests in honored glory a comrade in arms known but to God” och det är gravar där soldater som inte kunnat identifieras ligger. Det finns också en vägg med namnen på över 1500 amerikanska soldater som saknas i strid. Några namn har fått en bronsrosett bredvid sig som visar att deras kvarlevor har hittats sedan väggen restes. Det hittas och identifieras faktiskt fortfarande kvarlevor efter soldater från kriget.

Det är den här kyrkogården som syns i början av filmen “Saving private Ryan” och två av bröderna som inspirerade till filmen ligger begravda här.

Omaha beach

Tidigare kunde man promenera ner till stranden från den amerikanska kyrkogården men det går inte längre. Men Omaha beach är lätt att ta sig till med bil.Stranden är lång med fin ljus sand och bara några få saker skvallrar om vad som hände här 1944. Det finns ett minnesmonument och några informationstavlor ovanför stranden. När solen skiner, barn leker och hästar galopperar på stranden, som idag, har jag svårt att föreställa mig hur det såg ut där den 6 juni 1944. Men på fotografier längs strandpromenaden visas hur det såg ut, både på stranden och i byn.

Tyska militärkyrkogården i La Cambe

Det har blivit dags för lunch som vi äter på ett litet creperie längs vägen innan vi åker vidare till La Cambe och den tyska krigskyrkogården.

Från början var även det här en amerikansk kyrkogård men det blev senare den tyska. Här råder en helt annan stämning än på den amerikanska. I avstånd är det bara 15 km mellan kyrkogårdarna men det känns som mycket längre. På parkeringen utanför kyrkogården står inte många bilar och vi ser bara några få människor under vårt besök på den tyska kyrkogården. Här är korsen svarta och står i rader av fem med långt mellanrum mellan varje grupp av kors. Gravarna är utmärkta med låga, svarta plattor med två namn på varje eftersom soldaterna är begravda i par.

I en kulle mitt på kyrkogården är över 200 oidentifierade tyska soldaterna begravda. Under befrielsen av Normandie dog många tyska soldater och de begravdes på fler än 1400 platser över hela Normandie. Nu är alla flyttade till den tyska kyrkogården och totalt ligger över 20 000 soldater begravda där. Jag kan inte låta bli att fundera på om det finns någon symbolik i att den amerikanska kyrkogården har utsikt över havet och vita kors och att den tyska ligger omgiven av skog och har svarta kors. Men för mig är båda platserna vackra och den tyska känns mer rofylld.

Utanför kyrkogården vajar flera länders flaggor och fokus är på fred och förståelse. På en skylt utanför står bland annat “With its melancholy rigour, it is a graveyard for soldiers not all of whom had chosen either the cause or the fight. They too have found rest in our soil of France.” Utanför kyrkogården finns en fredsträdgård där små lönnar har planterats och det ska symbolisera att fred ska växa istället för krig.

Det är inte alls lika många besökare här och om man ska döma av besöksboken är de allra flesta tyskar. Våra barn frågade varför vi vill besöka en kyrkogård för tyskar. De var väl nazister?! Det blev ett bra snack om vad människor är kapabla till under vissa omständigheter och om människor kan vara enbart onda eller goda. Jag kom återigen att tänka på hur viktigt det är att läsa böcker för att kunna sätta sig in i andra människors situationer och tankar. När jag promenerade på La Cambe kom jag att tänka på en bok som jag läste nyligen. Det är en av de bästa jag läst och gav mig mycket att tänka på. Nämligen “Molnfri bombnatt” av Vibeke Olsson. Jag har läst mycket om andra världskriget och nazismen men inget ur exakt det här perspektivet. Boken läste vi i min bokklubb och den rekommenderas varmt.

Sainte-Mère-Église

Dagen känns inte komplett förrän vi också stannat i den lilla staden Sainte-Mère-Église med bara drygt 1500 invånare. Eftersom det var den första by som befriades av de allierade 1944 har den blivit känd. Natten till den 6 juni 1944 hoppade flera tusen fallskärmsjägare över Normandie. Många släpptes kring Sainte-Mère-Église eftersom byn låg strategiskt till för tyskarna att göra motattacker ifrån under landstigningen. Därför var det viktigt att soldater redan var på plats bakom fiendens linjer när D-dagen inleddes. Många fallskärmshoppare överlevde inte men en av de mest kända var John Steele som fastnade med sin fallskärm i kyrktornet när han hoppade. Numera hänger han där endast som staty och den riktige Steele överlevde faktiskt kriget trots att han togs tillfånga av tyskarna.

Att besöka kyrkan för att se fallskärmen och statyn är ett måste om man befinner sig i närheten av Sainte-Mère-Église. Men kyrkan är sevärd även av andra anledningar. Flera av kyrkans fönster är inspirerade av fallskärmshopparna och dessa finns även avbildade på målningarna på fönstren. Det känns speciellt att gammalt och mer nytt blandas på det sättet. Religion och krig.

Utanför kyrkan finns en stor parkeringsplats så den är inte svår att besöka. Har man sett filmen “Den längsta dagen” så kommer man också känna igen sig eftersom den delvis är filmad här. I byn finns också en milsten där det står kilometer 0 eftersom det fria Frankrike 1944 började där.

Road trip i Normandie och några boktips

Det finns otroligt mycket mer att se i Normandie, både sådant som är relaterat till andra världskriget och helt andra saker. Men vi är mätta på intryck och bestämmer oss för att det räcker för dagen. Jag läste en bok under våra dagar i Normandie som visade sig passa väldigt bra. Den heter “Den franska fotografen” och är skriven av Natasha Lester. Boken handlar bland annat om befriandet av Normandie men framför allt om hur det var att vara kvinna under kriget. Den följer en kvinna som försöker arbeta som krigskorrespondent och fotograf vid fronten, något som få män uppskattar. Boken skildrar vad som hände i kriget men är också en kärlekshistoria och en roman om hur det var att försöka jobba som kvinna i en mansdominerad bransch. Boken rekommenderar jag varmt.

Om man vill ha lite mer att bita i och läsa mer om dagen D så rekommenderar jag A. Beavers bok “D-dagen: slaget om Normandie.” Vill man istället se film så är ju Spielbergs “Saving private Ryan” en klassiker som skildrar landstigningen och tiden efteråt. Vill du läsa om hur kriget började i Gdansk så skrev jag ett inlägg om vårt besök där i somras.

Har du varit i Normandie? Är du sugen på att resa dit? Berätta i kommentarsfältet!